Trotsfasen eller trotsåldern är en tid då både barn och föräldrar tänjer på sina gränser. Medan de små bokstavligen testar sina gränser med skrikande, gråtande och trotsiga kommentarer, pressas föräldrar till gränsen för sina nervösa gränser. Här förklarar vi hur du kan lugna ner ditt barn under ett utbrott – och på så sätt skydda dina nerver.
Hur du pratar med ditt barn kan vara både fördelaktigt och destruktivt för beteendet. Det är viktigt att ta till sig detta, särskilt under ditt barns trotsfas. När allt kommer omkring är det särskilt irriterande under den här tiden…
Raseriutbrott: Hur du lugnar ditt barn
Med hjälp av tre exempel kommer vi att visa dig hur du kan lindra raserianfall med precis rätt mening och därmed lugna ner ditt barn snabbare:
”Sluta skrika!”
Du sitter desperat framför ditt barn på dagis. Skon sitter redan på ena foten, den andra håller du i handen. Varför? För ditt barn vill helt enkelt inte ha skor på sig idag.
Dina upprepade protester om att det är för kallt ute för bara fötter har mött väggar. Resultatet: Ditt barn skriker högre och högre, ”Men jag vill inte ta på mig skorna!”
För att skydda både dina öron och de omgivande barnens och vuxnas öron säger du: ”Sluta skrika.” Det är den logiska reaktionen, men inte till någon hjälp här alls. Istället kan du prova den här frasen först: ”Jag förstår varför du är arg, och det är okej. Vad kan jag göra för att du ska må bättre?”
Försök att komma till en gemensam nämnare med ditt barn och hitta en kompromiss. Kanske behöver de bara ta på sig skorna på bilen eller kanske de hellre tar på sig skorna själva? Det är viktigt att du visar ditt barn att du förstår deras känslor – oavsett hur irrationella de kan vara för dig.
”Sluta sparka!”
Ett utbrott slutar ofta inte bara vid att skrika, många barn börjar sparka och slå. I vissa fall gäller detta även dig eller dina syskon. Detta är ett beteende som måste stoppas omedelbart, naturligtvis. Men frasen ”Sluta sparka dig själv!” kan snabbt göra precis tvärtom.
Återigen, du bör först förmedla att du kan förstå ditt barns ilska. Istället för att be dem att sluta med beteendet kan du förklara att det är sårande att slå och sparka: ”Det är okej att vara arg. Men att slå hjälper dig inte. Du skadar bara dig själv/mig/din syster/din bror. Det är bättre att berätta exakt varför du känner dig så arg just nu.” Så här förklarar du för ditt barn att lösningen inte är våld, utan kommunikation.
”Jag känner inte för att diskutera det här med dig.”
Utbrott uttrycks ibland i timslånga diskussioner med ditt barn. Det tar aldrig slut. När allt kommer omkring är ”jag vill” inte ett riktigt välgrundat argument. Naturligtvis kommer du som mamma så småningom att bli trött och säga till ditt barn: ”Jag känner inte för att diskutera det här med dig.” Så mycket som du kan ha rätt i det, så framstår det som ganska fel för ditt barn. Den känns avvisad och inte tagen på allvar.
Eller hur skulle du känna om du helt enkelt blev kvävd av din partner, chef eller flickvän – trots att du har något viktigt att säga?
Försök därför att försiktigt berätta för ditt barn att du behöver en paus just nu. Något så här: ”Det här är mycket för mig just nu och jag skulle vilja tänka på dina argument i fred. Vill du att vi gör det här tillsammans och sedan pratar om det igen?”
Visa förståelse och kärlek
Det är viktigt i alla situationer, att du – hur svårt det än är – håller dina känslor i styr. Försök alltid att vara lugn och kom ihåg att ditt barn inte medvetet försöker irritera dig med sitt trots. Det är inte för inte som det kallas en fas.
Om du kan göra det har du redan tagit det första steget i rätt riktning.
Så kan du föra din inre frid vidare till ditt barn. Säg till honom att du kan förstå, att du älskar honom trots hans raserianfall, att det är okej att vara kortlynt. Men kom ihåg: var konsekvent. ”Nej” betyder ”nej”, även om det är kärleksfullt formulerat.
Några tydliga regler kan också hjälpa dig och ditt barn i trotsfasen. Det gör att vardagen i familjen blir mer strukturerad. Eller så kan du försöka förebygga faser av trots, till exempel genom att medvetet INTE gå till godishyllan i snabbköpet eller genom att ta bort föremål som inte hör hemma i händerna på barn ur synhåll.
